likeafadingrainbow

Jag har mirakulöst nog blivit 12 år gammal igen.
Jag sitter i mitt flickrum med hundratals tidningar runt mig och klipper ur bilder på Ron Weasley, bilder som ska täcka hela min vägg.
Jag saknar tryggheten med att vara ett oskyldigt barn.
Jag saknar när vi lekte Harry Potter i din trädgård, när allt var på riktigt. När man låtsades, och allt var så enkelt.
Fyfasen, vad jag saknar det.

(en bebisbild på min bästa vän niki, hoppas det är okej att du nu är spritt språngande naken ute på min blogg, vill bara säga att du är den vackraste jag vet och att jag älskar dig så.)

You all alright my lovers?

Jag mår fint, finare än någonsin. Trots hemskt väder och groteskt mycket plugg. Jag tycker om att leva just nu. Och om precis en vacka blir jag sexton år. Och om precis en vecka ser jag del ett av den sista harry potter filmen. Och jag är så exalterad att jag knappt vet vad jag ska göra.

Men nu - nu ska jag sova för att orka upp imorgon.

Mina vänner är de finaste som finns, tack för att ni orkar med mig när jag är ett åskmoln.

Hej och kram.

Godkväll. Jag sitter och lyssnar och inspireras av beatles.

Jag är fortfarande helt galet uppfylld av Håkankonserten och jag kommer förmodligen att leva på den här känslan ett jävla bra tag. Allt är jävla bra just nu.
Det är tionde november och idag har jag varit i skolan, skrattat, spelat kazoo med fina annie och elin på en spårvagnshållplats tills de frusna tanterna blängde ilsket på oss, men fan, vi var glada. Jag har lagat mat och lyssnat på Nanne grönvall. Ja, jag är galen.
Men du är tom och jag är tom.
Och allting faller, förr eller senare faller allt.
Falleri fallera falleralla.

Godnatt.

Igårkväll befann jag mig mitt i en svettig, dansande, underbart glad och kärleksfull publik. På scenen framför oss stod han, han. Han, den ende, Håkan Hellström. Den finaste mannen på jorden. Jag har aldrig i hela mitt liv känt sådan total lycka och kärlek. det var så otroligt. Jag var i trans. Jag skrek, dansade, grät, skrattade, och sjöng som aldrig förr. Han drog ur mig mina bästa och mina värsta minnen. Med sina texter, med sin musik, med sin röst och scennärvaro. Men framför allt med all hans kärlek. Hans kärlek, som han ger till mig, till oss. Till alla de 10 000 personerna som lyssnade på honom igårkväll.

Det är HOPPLÖST att beskriva med ord hur mycket jag älskar honom. Det går helt enkelt inte. Det som heller inte går är att beskriva HUR han kan göra en så mållös, så sprucken, så jävla enormt lycklig på samma gång.

Kom igen lena, ramlar, river en vacker dröm, klubbland, jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din och alla andra låtar som fick en helt jävla vild i publikhavet. Det var total lycka. Helt obeskrivbart.

Kärlek är ett brev skickat tusen gånger, gårdakvarnar och skit, du är snart där, vi två 17 år och alla andra låtar som fick en att gråta floder, att skrika, som fick en att återuppleva när man fick hjärtat krossat. Det var så hemskt, men det var så magiskt. Så fantastiskt. För att, Håkan, han kan förklara exakt hur man kände. Han kan med sina texter och med sin musik BESKRIVA OBESKRIVBAR KÄRLEK.

Jag är så tacksam.
För jag har aldrig varit så lycklig, som jag var igår.

Och när jag hörde orden live, ur hans mun, på riktigt, där rakt framför mig: "Jag vet, när jag går genom tiden att allt det bästa inte hänt än."

Då dog jag, av kärlek.

Tack håkan.
Det är det enda jag kan säga; Tack, så in i helvete.

Jag tycker om att sjunga minnen av aprilhimlen.
Lyssna själv. klick.

För allt du hatar hos dej själv - förlåt dej själv
För allt du älskar hos dej själv - förlåt dej själv.
För allt du skäms över.
För allt du är stolt över.
För allt du vill dölja.
För allt du vill visa upp.
För allt som inte blev som det skulle.
För allt du är.
För allt du ville vara.

Förlåt dej själv.

Godkväll.

Jag kan inte sluta tänka på det. Det äter upp mig inifrån.
Kärlek.
Denna jävla kärlek.
Anna mun kaikki kestää.
Ge mig kraft att stå ut.

det kommer aldrig att ta slut.
bli uppfylld.






























världens bästa serie.
skins.