likeafadingrainbow

Igårkväll befann jag mig mitt i en svettig, dansande, underbart glad och kärleksfull publik. På scenen framför oss stod han, han. Han, den ende, Håkan Hellström. Den finaste mannen på jorden. Jag har aldrig i hela mitt liv känt sådan total lycka och kärlek. det var så otroligt. Jag var i trans. Jag skrek, dansade, grät, skrattade, och sjöng som aldrig förr. Han drog ur mig mina bästa och mina värsta minnen. Med sina texter, med sin musik, med sin röst och scennärvaro. Men framför allt med all hans kärlek. Hans kärlek, som han ger till mig, till oss. Till alla de 10 000 personerna som lyssnade på honom igårkväll.

Det är HOPPLÖST att beskriva med ord hur mycket jag älskar honom. Det går helt enkelt inte. Det som heller inte går är att beskriva HUR han kan göra en så mållös, så sprucken, så jävla enormt lycklig på samma gång.

Kom igen lena, ramlar, river en vacker dröm, klubbland, jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din och alla andra låtar som fick en helt jävla vild i publikhavet. Det var total lycka. Helt obeskrivbart.

Kärlek är ett brev skickat tusen gånger, gårdakvarnar och skit, du är snart där, vi två 17 år och alla andra låtar som fick en att gråta floder, att skrika, som fick en att återuppleva när man fick hjärtat krossat. Det var så hemskt, men det var så magiskt. Så fantastiskt. För att, Håkan, han kan förklara exakt hur man kände. Han kan med sina texter och med sin musik BESKRIVA OBESKRIVBAR KÄRLEK.

Jag är så tacksam.
För jag har aldrig varit så lycklig, som jag var igår.

Och när jag hörde orden live, ur hans mun, på riktigt, där rakt framför mig: "Jag vet, när jag går genom tiden att allt det bästa inte hänt än."

Då dog jag, av kärlek.

Tack håkan.
Det är det enda jag kan säga; Tack, så in i helvete.