likeafadingrainbow

Hej mina fina. Jag har inte mått så bra, av en mängd olika anledningar men är nu på bättringsvägen, det känns så. Jag har försökt att stänga ute allt som får mig att gå ner mig, allt som får mig att bli blåare än hans ögon. Det finns en gräns. Det kommer en tid då man inte orkar mer. Orkar med. Orkar med vänner som sviker, vänner som inte är som dom ska vara. Vänner som inte är vänner. Människor som inte är människor. Leenden som nu får en att sakta dras nedåt. Allt sådant tar jag väck. En sista gång. Bort med allt. Ajöss.

Jag promenerade runt Styrsö, där jag bor, med mamma idag. Solens strålar mötte mitt ansikte och kylan bet. Men det var fint. När jag kom in var jag alldeles rosig om kinderna och dom har inte varit så rosiga på veckor. Jag ska leva. Och le. Och dansa. Och sjunga. Och träffa vänner som är vänner. Som alltid kommer att vara vänner hur man än är, hur man än ser ut och vad man än säger. Vänner som älskar en.

Nu har jag suttit still víd datorn i säkert tre timmar och börjar frysa något förskräckligt. Då är det bästa som finns ett varmt bad och sedan en kopp te.

Pussar i överflöd.