likeafadingrainbow

Dessa syrener blommar inte längre.
Men älska mig ändå.
Det är svårt.
Hatar dig.
Hatar dig.
Älskar dig.
Var försiktig, för du vet, du har mitt liv i din hand.

Alltså, detta med kärlek alltså.
Jag har glömt hur det går till.
För ett, två år sen kunde jag bli kär fortare än lucky lukes skugga.
Lite you-had-me-at-hello-feeling.
Det var jobbigt, men jag måste säga att jag saknar det.
För att, det går inte längre.

Jag blir inte kär längre, jag ser pojkar hela tiden som är så vackra, och jag vet själv att, för cirka 1 år sedan hade du varit så kär att du levde på små rosa moln och sedan 1 vecka senare när han inte säger hej till dej, sitta med rakbladet så nära handleden.

Satan vilken dramaqueen jag var när jag var 13 år.
Men det var hans fel, jag vet att det var hans fel.
Han som jag älskade så innerligt.
Ont gjorde det, när dom kysste varandra, när han skulle kyssa mig, tyckte jag då. Han borde ha gjort det, vi ska vara med varandra, vi ska faktiskt det. Äääääh, orkar inte med sånt här.

Jag saknar det inte.
Nej, tvi vale.

Gör jag för stor grej utav det här?
Jag är ändå bara knappa 16 år, kärlek kanske ska vara så inräknat i mitt liv vid det här laget.
Jag vet inte.

Jag kanske inte var kär i dom där pojkarna.
Svamlar jag nu?
Får ni ont i huvudet av allt mitt drabbel?
Är det helt osammanhängande?
Klart somfan att det är, jag är som sagt 16 knappa år.
Impulspoesi och oförklarliga tankar är mina mellannamn.

Kvällsångest och varma leenden till er alla.
Önskar er en fin kväll trots vädret (för er som bor i göteborg)
Hej!